Lögnare.

Ja, jag vet att jag redan skrivit om lögner och tänker inte upprepa mig. Istället tänker jag bara dela med mig av mina funderingar kring det faktum att jag själv (tydligen) uppfattas som en lögnare.

 

 

Det är inte särskilt kul att uppfattas som lögnare dem (få) gånger jag faktiskt inte ljuger. Även om man aldrig kan få det sagt rakt så kan man, om man läser mellan raderna, urskilja ganska snabbt att det är just det dem tycker att jag är.

Inte heller är det särskilt kul att kallas lögnare då det handlar om åsikter. Jag står oftast för vad jag tycker (visserligen ändrar sig mina åsikter ganska ofta om det mesta, men ändå) och ljuger inte om det. Så även om jag har fel så ljuger jag inte (men det tycker tydligen vissa).

 

Fast jag ska inte klandra dem som uppfattar mig som lögnare. Det är knappast som att jag innehar något pris i att tala sanning. Så därför förstår jag mycket väl att det är lätt att kalla mig lögnare jämt.

 

 

På tal om allt och ingenting så kan jag ju tala om att läste nyss mitt gamla inlägg ”Är lögner livsnödvändiga?” och då såg jag hur poetiskt jag skrev då. Det var visserligen inte länge sen jag skrev det, men nu har jag helt tappat den poetiska/filosofiska gnistan/ådran. Nu är det bara tråkig sanning som gäller.

 

 

/Räkan – da biggest liar ever?

~ av Räkan den mars 25, 2008.