Sanningens ögonblick – här och nu.

Jag tror att vi ibland faktiskt ser rakt in i oss själva. En kort stund av förståelse för oss själva. Jag fick min första inblick i mig själv den tredje januari (i år) och den andra idag. Förhoppningsvis får jag några till under mitt liv, men jag hade tänkt ägna det här inlägget till vad jag insett om mig själv hittills.

(Det här inlägget går faktiskt inte ut på att klaga (varken på mig själv eller någon annan) – se det istället som ett tack för att ni fick sanningen om Räkan att komma ut i dags-/kvällsljuset. Jag konstaterar bara det jag har kommit fram till genom att tydligen kliva på ömma tår vilket absolut inte var meningen.)

 

För det första är jag inte så komplicerad som jag egentligen trodde, jag är inte ens så smart som jag trodde/hoppades att jag var/är. Jag sitter i en liten fantasivärld och väntar på någonting. Jag vet inte vad det är jag väntar på, men någonting är det tydligen. Trots att jag spenderar dem flesta kvällar åt att fundera så har jag inte insett hur korkad jag själv är.

Jag är så j*vla bra på att analysera alla möjliga konstiga saker, men mig själv kan jag minsann inte lista ut. Jag tror att det beror på att jag inte vill veta vem jag egentligen är.

 

Det är ju så enkelt att bygga en fasad att gömma sig bakom. Sen gömmer vi oss bakom den så länge att till slut glömmer vi bort att det inte är vi på riktigt.

 

Men vad är Räkan då?

Jo, jag är en fegis som gömmer mig bakom ursäkter/lögner som jag själv tror på. Jag skyller hela världens elände på alla andra förutom mig själv. Nu ska ni inte tro att jag gjort det här med flit, det är faktiskt helt omedvetet som jag har blivit såhär.

Den här gången försöker jag faktiskt inte skylla ifrån mig – det är helt mitt eget fel att jag har blivit den jag är. Som sagt är det omedvetet, men ingen annan än jag själv bär ansvar för att jag blivit en skitstövel.

 

Vad ska jag göra nu då?

Ja, jag har ingen aning. För som jag tidigare tjatat om så tror jag inte riktigt på det här med förändring. Jag vet inte om jag kan ändra på mig, jag tänker dock satsa helhjärtat på att försöka. Men jag tror att den här själviska, hemska, imbecilla person jag är idag faktiskt är mitt ”riktiga jag”.

 

Vad hoppas jag på?

Jag hoppas inte på någonting. Det är vad jag har gjort fel hela mitt liv. Jag har hoppats att saker ska hända mig utan att faktiskt försöka. Jag har lutat mig tillbaka på dem många ursäkter som jag fått mig själv att tro på.

”Jag mår skit för världen är skit.”

”Jag har inga vänner för jag är emotionellt handikappad.”

Nu får jag ju för f*n skärpa mig. Och även om jag kanske inte kan förändra mig själv så ska jag (försöka) sluta skylla på konstiga anledningar/andra personer.

 

Men nu kanske jag ingjuter lite väl mycket hopp i dem som faktiskt läser det här. Som jag sagt (lite väl många gånger nu) så ska jag försöka, jag lovar ingenting – men kanske kommer en lite trevligare, snällare, bättre Räkan uppenbara sig så småningom. Gör det inte det så ska ni veta att jag i alla fall försökt.

 

 

Som jag nämnde i början så vill jag påpeka att jag faktiskt inte klagar på mig. Jag har accepterat mig själv för det jag är och det känns otroligt bra. Jag tror att det kan vara meningen med livet – förstå, acceptera och försöka bli bättre människor. Eller så är det bara nån skit jag hittat på för att min insikt i mig själv ska låta meningsfull.

 

 

 

Nu när jag tänker efter så känner jag mig nästan lite rädd. Jag (och många andra) må vara missnöjd med vad jag är/har blivit, men vad ska hända med mig då? Jag kanske lyckas förändra mig själv (och visa att jag har helt fel angående just förändring), vad händer då med den gamla Räkan? Alla mina funderingar, känslor och konstiga vanor – ska dem bara förvinna?

Ja, det återstår väl att se..

 

En annan sak jag bara ska nämna är att det här inte heller är någon undanflykt för att komma undan konsekvenserna av vad jag har gjort. Jag tänker inte säga att jag var/är en dålig människa och det är därför jag har gjort vad jag gjort. Jag är jag och jag står för alla konstiga/elaka saker jag har gjort/sagt. (Bara så att ni vet.)

 

Iaf.

Jag har mycket kvar att säga, men det här får räcka för tillfället.

 

 

 

/Räkan – vet inte var/hur jag ska börja.

~ av Räkan den januari 27, 2008.