Vänskap – murbräcka nr. 1
Alla dem som hängt med på den här bloggen känner till min förkärlek för murar och nu hade jag tänkt spinna vidare på den metaforen. För er som inte hängt med så ska jag tipsa er om att läsa ”Ilska – vår (andra) skyddsmur.” och ”Är lögner livsnödvändiga?”
Visst finns det många olika sorters vänskap, men dem går alla ut på samma sak – att tillsammans bilda ett team. Vi vill ha någon att förlita oss på, en person som vi kan dela erfarenheter tillsammans med. Men för att det ska kunna hända måste vi släppa dem innanför dem murar som vi omsorgsfullt byggt upp.
Lite tråkigt att vi alla är så beroende av varandra – jag tror faktiskt världen skulle vara mycket bättre om vi lärde oss att klara oss själva. Det var en läxa som jag fick lära mig den hårda vägen nästan hela förra året.
Jag minns att i januari förra året så försökte jag faktiskt rädda det lilla som fanns kvar av det ”vi” som tidigare hade hållit mig flytande. Men det misslyckades ganska rejält. Man skulle ju då kunna tycka att jag borde ha lärt mig tills i år, men det kan jag erkänna att så ligger det inte till. Jag gjorde samma misstag en gång till och nu sitter jag här igen, ganska exakt ett år senare, i samma läge förutom att den här gången vet jag inte om jag ens orkar försöka.
Så det här med vänskap är nog inte riktigt min grej. Dem enda relationer som faktiskt funkar för mig är dem där jag inte släppt dem så pass nära att dem vet vem/hur jag egentligen är.
Man skulle ju nästan kunna tro att det är mig det är fel på, men så kan det väl inte vara? Eller?
Jag är ju ofelbar!
Sammanfattningsvis: Vänskap kostar bara tid och ansträngning och när man ändå sitter ensam så undrar man om det verkligen är värt att offra både tid och ansträngning för någon annans skull. För två år sen skulle jag sagt att det är totalt värt det, men nu börjar jag tvivla – om ingen ändå lägger tid och ansträngning på mig varför ska jag göra det?
/Räkan – drömmer mig besviket bort i mina egna illusioner om att vara älskad.
Lämna ett svar