Saknad – en känsla av övergivenhet.

Jag lägger det här med påverkan på is så länge eftersom varken jag eller någon annan förstod vad det var jag ville komma fram till.

Iaf.

 

Alla saknar någon eller någonting vilket är ganska konstigt eftersom det bästa sällskapet vi någonsin kommer hitta/få är oss själva. Vi borde var nöjda med det sällskapet – visserligen är det mysigt med annat folk också, men tillsammans med sig själv kan man göra precis vad man vill.

Och när man saknar någon känner man sig övergiven och man önskar att den/dem/det som man saknar vore här, men hur mycket man än önskar är det inte säkert att den/dem/det kommer och då blir man bara besviken. Som rubriken så känner man sig övergiven.

 

Fast ibland saknar man faktiskt något/någon som inte kan komma. Då känns det dubbelt så hemskt, man vet hela tiden att den/dem aldrig kommer att komma. Ändå så fattar man inte riktigt utan saknar fortfarande den/dem.

 

Jag tror – trots alla nackdelar man upplever när man saknar någon/något – att det är nyttigt att sakna. Vi lär oss den viktiga läxan att vi aldrig någonsin kommer få allt vi vill ha.

 

Ibland beror saknaden på lathet och i andra fall på rädsla, men än vad anledningen är så är det lika hemskt att inse att man inte själv är saknad. Det faktum att man inte är saknad är som att få det bekräftat att man inte betyder någonting överhuvudtaget för någon. Ett hemskt slag, men ändå en intressant sanning som säger mycket. Man älskar och saknar folk som inte kunde bry sig mindre om en själv.

 

 

Tragiskt, men ack så sant..

 

 

 

 

/Räkan – känner mig övergiven och saknar dig cutie-plutten/gay-bot/dogge-doggelito/gulleplutten/pälsboll (ja, kärt barn har faktiskt många namn).

~ av Räkan den januari 18, 2008.