Återfödelse

Egentligen måste det anses ganska själviskt att tro på ett liv efter döden.
För inte är vi människor så speciella att vi skulle kunna återfödas – vi har en kropp består av samma sak som växterna som vi skördar är uppbyggda och vårat s.k. ”sinne” kan beskrivas som kemiska reaktioner i vår hjärna.
Fast nog måste man erkänna att hoppet finns där.
Ingen vill väl egentligen erkänna det alla redan vet – efter att våra liv tagit slut och vi ligger begravda så är det ingen som kommer att minnas oss (andra än sörjande släktingar).
Så tron på att vi ska återfödas är helt enkelt vår räddning från att gå under.

”Kämpa hårt i det här livet så får du ett bättre nästa liv!”
Jag måste erkänna att det faktiskt låter lockande, men allt är ett elakt spratt.
Ett elakt skämt spelat av dem kemiska reaktionerna i våra allt för komplicerade hjärnor.
Men det är nog bättre att helt enkelt låta sig förföras av denna lögn.
Utan tron på återfödelse, vad finns det då för motivation till att fortsätta kämpa – fortsätta leva?
Om man inte får något nästa liv, kan man inte heller få någon belöning för dem goda gärningar man utfört i det här livet (och inte heller något straff för dem onda illdåd man varit orsak till).
Fast visst kan man leva för stunden, men var finns meningen i det?

Huvudfrågan är iofs om det är så viktigt att bli ihågkommen?
Men om det inte är viktigt, vad är då viktigt?
Det kan man säkert debattera om i timmar, dagar, månader och år.

Jag står dock fast vid min teori om att vad livet går ut på är att försöka göra sig känd (så att man sedan kan bli ihågkommen när man ”vandrat vidare”).
Och med det som utgångspunkt så kan jag inte annat än konstatera att livet är meningslöst för oss vanliga, simpla personer.
Hur stor risk är det att jag kommer bli ihågkommen?
Förutom att producera ett antal flummiga texter (och sedan publicerat dem på Internet) så måste jag erkänna att jag har inte åstadkommit mycket.
Jag är visserligen relativt ung, men en annan sak jag lärt mig är att tid är något som man inte ska ta förgivet att man har.
Saker förändras och livet överraskar ständigt.
Plötsligt är det inte längre livet som överraskar, utan dess mindre vänliga vän, döden, som avlägger visit.

Nu tror jag dock att jag glidit ifrån ämnet litegrann så det betyder att det är dags för mig att avrunda.

Tack för mig.
/Räkan – inse meningslösheten och tillfredställ dig själv för stunden.

~ av Räkan den november 20, 2007.